Funderingar och grubblerier

Oftast är jag ute och går själv med min hund. Då jag inte har någon att prata med vid dessa tillfällen (och jag räknar bort min döva byracka) så blir det alltsom oftast att jag grubblar med mig själv. Väldigt sällan löser jag några världsliga problem.

Idag gick jag och funderade över vad jag är mest rädd för när det kommer till mina barn. Intressant nog upptäckte jag att jag i princip inte någonsin är rädd att de ska råka ut för självförvållade olyckor. Det vill säga ramla från klätterställningar eller träd, köra omkull med moppe eller äta giftiga växter. Inget sådant. Det boror säkert på att jag är skonad från att sådana saker händer med allvarligare följder än skrubbsår. Eller, lillkillen trillade och bröt nyckelbenet en gång för ett par år sedan. Men, det har aldrig varit värre än så.

Nej, det jag är mer än normalt rädd för är vad människor kan göra för ont mot dem. I större eller mindre omfattning. Misshandel, mobbing eller fördomsfulla människor i största allmänhet. Eller bara sådana som lite fördolt lyckas styra och ställa och långsamt knäcka självförtroenden. Det är vad jag är mest rädd för.

Skriv gärna och berätta om era största rädslor när det gäller nära och kära.