Idag bjöds jag in till det första (av många, många, många...) föräldramötet i sonens nya skola. Det är klart att man går. Man vill ju visa att man är en ansvarsfull förälder som intresserar sig åtminstone en gång för att lyssna på två timmars genomgång om var kvarglömda kläder hamnar, om fotvårtor och löss, om vad som kan hända om man inte kryssar i närvaro på listan i hallen...
-Ursäkta, ville jag ställa mig upp och skrika. -Jag KAN redan det här. Låt mig gå!
Inte nog med att det tar tid, saker upprepas. Riktigt präntas in. Presentationer som ges på dagis och förskolor är på en nivå som passar barn, inte vuxna.
-Hallå, jag är inte rätt målgrupp! Jag har en helt annan förmåga att förstå och ta till mig. Jag grejjar detta på en kvart. Släpp ut mig!
Tack och lov är det över för den här gången. Och ett halvt år kvar till nästa drabbning. Och då är det älskade sambons tur.
4 kommentarer:
om man ska gå på föräldramöte på dagis och man är missnöjd med något, det mesta, då drar man sig för att säga nåt för man vill ju ogärna stöta sig med folket som tar hand om ens barn på dagarna. tycker man. är det något andra män upplevt och löst?
Ja, lite så är det nog. Men, jag är på det stora hela nöjd. Gillar bara inte att sitta på små pyttestolar och lyssna på självklarheter.
nej, det efter ett tag så bara kryper det i kroppen på mig. och precis när jag tänker att "aaah, nu får vi gå vidare" så är det någon som öppnar munnen och säger "men om man.." gaaah!!
Nä stopp ett tag... Det kan väl inte vara sambons tur att gå redan nästa gång. Det verkar helt orimligt
Skicka en kommentar