Igår var sextonåringen bjuden på fest. Årtonårsfest. Helst av allt ville jag förbjuda henne att gå, för säkerhets skull. Men jag hade absolut ingen vettig anledning. Måste lita på sin tonåring, måste lita på sin tonåring, måste lita på sin tonåring...
Hon gick iväg, med en kompis. "När kommer du hem?" Frågade jag. "Vet inte", fick jag till svar. Och väntade mig än ändlös mängd av telefonsamtal fram och tillbaka under sen-kvällen eller natten. Tider som ska diskuteras, fram och tillbaka.
Klockan halv tolv får jag ett sms: "Tar en buss 0.00. Ses sen". What! Skriver något tillbaka och hoppas att jag inte låter alltför förvånad. Sen, kommer hon förbi och småpratar om kvällen innan hon går och lägger sig.
Jag var färdig att fälla en tår för min fantastiska tonåring som inte spär på min oro som förälder.
5 kommentarer:
Gud vad läskigt. Jag hade smugit efter. :)
wow!! det var inte illa, och jag förstår att du ville säga neeeej! men se vad bra det gick ändå!
Haha, Polly - så får man inte göra. Man ska lita på sin tonåring!
Ja, Yllet, det gick bra. Den här gången också ;)
Hon är ett skolboksexemplar din tonåring!
Ja, det är hon. För det mesta. Ibland är hon precis som det står i "Att vara tonårsförälder"-broschyren också...
Skicka en kommentar