Imorgon ska jag ta itu med min inre harmoni. Jag ska för första gången testa yoga. Jag vet inte mycket mer än att det finns en position som kallas solhälsning. Mina fördomar om utövningen är att man bänder kroppen i omöjliga ställningar samtidigt som man tänker på ingenting. Ingenting annat än att andas rätt. Andas med magen, in och ut (nu kommer jag osökt att tänka på vad min tandläkare brukar säga till mig...). Sanningen är att jag är livrädd. Vad ger jag mig in på? Jag är inte smidig. Vad händer om jag skruvar ihop kroppen till en kanelbulle och sen inte kommer loss?
Jag ser framför mig hur min älskade sambo hämtar hem mig och placerar mig i soffan hemma. De kommer att vara tvungna att klippa kläderna av min kropp och vira in mig i ett orangefärgat skynke. Eftersom jag kommer få enorma svårigheter att tvätta håret regelbundet så ser min älskade familj inget annat alternativ än att raka av mig allt hår. För att jag inte ska känna mig helt kal, sparar de en liten tofs mitt på huvudet. Jag får en tamburin som sällskap, för att ha något att göra när resten av familjen är på jobbet och i skolan.
Jag skulle snart vara ett osocialt vrak, oförmögen att umgås på ett normalt sätt. Min familj skulle inte ha något annat val än att placera mig på ett godståg med destinationen Tibet. Jag skulle tas emot som hon-som-inte-talat-eller-rört-sig-på-mycket-mycket-länge. De skulle kalla mig Stelha Anha. Tibetanierna skulle sätta mig på ett podie i ett tempel och varje dag komma med blommor och frukt åt mig. När jag slutligen dör reses en guldstaty av mig på den plats jag avrundar mitt liv. I form av en kanelbulle.
Nej, jag kanske inte ska gå på yoga imorgon. Det verkar vara lite för riskabelt.
Andra bloggar om: Solhälsning, Yoga, intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar