Min egen bästa frisör

Jag har avbrutit allt samarbete med yrkeskåren frisörer. Jag blir helt enkelt aldrig nöjd. Efter tio års letande och ständiga besvikelser har jag nu bestämt mig för att klippa mig själv. Jag tycker inte att mina önskemål eller krav är särkilt höga. Ett drömscenarie skulle kunna vara;

Frisör: Hej!
Jag: Hej, hej!
Frisör: Vilket fantastiskt vackert hår du har! Vad kan jag hjälpa dig med?
Jag: Tja, jag vet inte riktigt... Är ganska trött på min icke-frisyr. Vad tycker du?
Frisör: Åhhhh, jag har massor av bra idéer. Jag tycker att....

Och så får frisören utlopp för sin kreativa sida. Hon/han vet vad som gäller, ser på mig vilken typ jag är och vilken stil som skulle kunna passa. Jag lämnar salongen med hoppsasteg och känner mig som... Ny.

Så blir det aldrig. Inte ens i närheten. Närmre sanningen är följande;

Frisör: Hej!
Jag: Hej, hej!
Frisör: Vad har du tänkt dig?
Jag (känner mig redo för någonting nytt och spännande): Tja, jag vet inte riktigt... Är ganska trött på min icke-frisyr. Vad tycker du?
Frisör (inte helt närvarande): Tja, det är ju ganska risigt...
Jag (i ett slag helt befriad från lust att sitta där och bli klippt): Eh, men du, ta bara topparna.
Frisör (suckar, tänker på Gud vet vad): Okej.

I ett nafs har den oengagerade frisören befriat mig från en halvdecimeter hår runt om. Som vanligt hinner jag inte undersöka om vi har samma uppfattning om vad toppar är. Jag genomlider ytterligare en halvtimme eller så medan den tråkiga frisören babblar på om ännu tråkigare saker och jag mest förfärad ser hur högarna med hår på golvet runt mig växer.
Jag betalar och går ut i bilen, fortfarande med en icke-frisyr, men mycket kortare. Hulkande dunkar jag pannan mot tutan tills det dånar i hjärnan. Och jag lovar mig själv att aldrig mer. Sagt och gjort, sedan i våras klipper jag mig själv. Det blir inte bra, men det blir som jag vill.

Andra bloggar om: Frisörer, intressant.se