Den döva boxern - en sann historia

För fyra och ett halvt år sedan blev vi med hund. Efter långt och noga övervägande kom vi fram till att det var en boxer vi skulle ha. Många turer och tårar senare (har man inte haft en boxer är det inte lätt att bli godkänd av uppfödarna - trots att man har hundvana från andra raser). Slutligen hamnade vi hos en fantastisk uppfödare där vi slutligen fick ett ok, Sensatos.

Av en kull på nio valpar blev vi tilldelade en liten tik som var det mest underbara jag någonsin skådat. Väntan kändes som en evighet från första mötet tills vi fick åka och hämta henne.

Redan från första början anade vi ugglor eftersom vi tyckte att det var väldigt svårt att fånga hennes uppmärksamhet. Å andra sidan hade vi hört att boxrar inte alltid vill lyssna. Därför slog vi ifrån oss problemet. Jag var mammaledig hennes första sju månader och hon var därför mycket sällan ensam. Vi gick på valpkurser, som märkligt nog gick alla tiders. Hon visade stor vilja och samarbetsförmåga. Men, vid dessa tillfällen var hon alltid kopplad. När vi försökte träna "hemma" när hon var lös, var det helt hopplöst.
När hon var upp emot ett år var vi nästan säkra på att hörseln spökade. Vi pratade med uppfödaren flera gånger och hon på sitt håll pratade med boxerproffs och övriga valpköpare. Ingen förstod någonting. Det är inte helt ovanligt vita boxrar har problem med hörseln, däremot verkade ingen någonsin hört talas om en döv, färgad boxer.

För mig var det inte viktigt att få "svart på vitt" att hon var döv, men min uppfödare ville gärna få det bekräftat. Alltså bokade jag tid på Strömsholms djursjukhus, vilket är det enda stället i Sverige som gör denna koll. Åtminstone vad jag vet. Väl där sövdes vår vovsing och blev kopplad till diverse maskiner. De skickade ljudsignaler tre gånger starkare än vad de gör vid en normal hörselkontroll, men helt utan någon reaktion i hjärnan.

Svaret blev att vår tjej med näst intill hundra procents säkerhet är helt döv och att det inte är någonting man kan göra. Troligen är det en medfödd defekt, men kan ha utvecklats under hennes första levnadstid.

Nu har vi turen att ha en hund som är helt orädd och inte visar några tendenser till att vara lynnig eller aggressiv. Eftersom vi bor som vi gör har vi också bra möjligheter att ha henne lös väldigt mycket. Hon sticker aldrig iväg från mig, men jag kan å andra sidan inte lita helt och hållet på det. Jag måste vara hennes öron när vi är ute och snabbt koppla henne om jag hör att någonting närmar sig. Men, bor man på landet med tystnaden så är det inga problem.

Och vissa gånger är man rent av tacksam för hennes handikapp. Nyår till exempel.

Andra bloggar om: Boxer, Döv hund, Sensatos, Strömsholm, intressant.se