När orden inte finns

De senaste två veckorna har jag gjort otaliga utkast till ett litet kort som ännu inte skickats. Kortets mottagare är en familj på min sons dagis där mamman gick bort för två veckor sedan. Jag har känt till hennes öde ungefär ett år, jag vet inte hur länge hon själv vetat om det. En dödlig form av cancer i magen som inte gick att bota. Kvar finns nu en pappa och två små barn. Varför i hela friden är det så svårt att skriva dessa små rader för att visa sin omtanke och medkänsla? Allt jag skriver blir så platt och känns så tokigt.
Idag stötte jag ihop med pappan på dagis när jag hämtade min son. Jag blev så överrumplad att jag fortsatte med mitt och endast i förbigående sa hej till honom. Efteråt ville jag näst intill skjuta mig själv för att jag är så okänslig. Varför stannade jag inte upp, tänkte efter, och sedan sa någonting - vad som helst. Jag tror att jag är så rädd att jag ska säga något som blir knasigt eller som uppfattas fel, jag vet inte. Men, tänker man efter en sekund bara så inser till och med jag att det är bättre att säga någonting än ingenting. Jag brukar lova mig själv saker som aldrig blir av, men detta är helt sant, i helgen ska jag skicka iväg ett kort. Om det så bara står kram.

Ärlighet vara längst!

I lördags, när jag helt slutkörd tog mig hem efter 48h-tävlingen, lyckades jag med någonting jag aldrig gjort förrut. Jag gick av bussen och glömde min påse kvar ombord. Jag kom på det direkt när jag stigit av, men då var bussen redan på väg bort. Eftersom det var nästan vid ändhållplatsen hyste jag gott hopp om att återfå den. Idag först hade jag möjlighet att ta mig till SLs hittegods-ställe vid Klara kyrka. Fantastiskt vilken ordning de måste ha där, jag kan bara gissa hur mycket som inkommer dagligen. Jag beskrev min påse och vad som fanns i och vips så studsade en man iväg och återvände innan jag hunnit blinka med min påse. WOW!! Första tanken - vilka underbara, fantastiska och ärliga människor det finns. Vid närmre undersökning av innehållet inser jag dock att det inte är komplett, någon har rotat runt OCH bestämt sig för att behålla en kockkniv av märket Global som låg väl inpackad och tejpad i en tidning. Värde, cirka tusen kronor. Mina favoritjeans och trasiga Pumaskor föll tydligen inte i smaken eller så var det fel storlek, vad vet jag, kvar i påsen var de i alla fall. Eftersom kniven ursprungligen tillhör min sambo, och jag dessutom olovligen hade lånat den med mig för att plåta på lördagen, så kände jag att den behövde ersättas direkt. Så, efter ett snabbt besök på Duka och tusen kronor fattigare återvände jag hem.
Åter hemma får jag nästa lilla överraskning. I min påse ligger en liten HM påse som inte är min. I den lilla påsen ligger ett nyinförskaffat raffset i svart, prislappar kvar och allt. Hur tusan hamnade detta i min påse? Jag antar att det blir till att återvända till hittegods-stället och lämna in den. Jag är ju till skillnad från många andra en ärlig person. Och, dessutom, var det inte min storlek ;)

Halvtid i examensprojektet

Ungefär halvvägs in i vårt examensarbete med Svensk Cykling har vi nu klarat av vår feedbackdag eller opponentövning om man så vill. I tisdags presenterade vi vårt projekt med två kreativa spår för en annan grupp samt våra handledare. Vi fick övervägande positiv respons vilket kändes underbart. Vi har faktiskt varit på rätt spår hela tiden vilket gör att vi ligger ganska bra till tidsmässigt. Nu ska vi bara presentera våra lösningar för vår uppdragsgivare. Vi har medvetet frångått uppdraget en aning eftersom vi såg vissa problem med det. Vi kommer att presentera något mycket bättre och en mer komplett plan för kunden, hoppas bara att vi lyckas presentera det på ett bra och övertygande sätt.

Jag, gruppens cykelmotståndare, börjar mjukna och har till och med på allvar funderat på att låta rusta upp min cykel. Detta trots att jag inte har kommit på när jag ska använda den. Det är väl mina fantastiska PR idéer som inspirerar mig.

En härlig söndag på landet...

I söndags morse trodde jag aldrig i mitt liv att jag skulle komma ur sängen. Sömnbrist och uppskruvade nerver under för många dagar förvandlade min kropp till en orörlig klump. Men, jag hade storstilat lovat min son en heldag med bara lek och umgänge - som kompensation för min totala frånvaro under några dagar. Dessutom var min sambo tvungen att jobba, så det var bara att med ren viljestyrka pressa fram de sista krafterna. Det gick förvånansvärt bra faktiskt. Problemet var bara att jag aldrig vågade sätta mig ner eftersom jag var rädd att inte komma upp igen.

Resultatet blev;

• en nöjd son
• ett rent hem
• ett antal tvätthögar försvann ur tvättkorgen
• en invändigt städad bil
• en avsopad veranda

Dagen avslutades med våfflor (våffeldagen...). Trots ett antal måste-göras, så unnade jag mig en kort stunds TV-tittande innan jag lämnade över mig till John Blund.

Tillbaka till verkligheten

Det tog ungefär en halv vecka, men nu är jag tillbaka. Förra veckan var det dags för tävlingen som jag våndats och svettats över sedan januari eller så. På torsdagkvällen samlades någonstans runt tvåhundrasjuttio förväntansfulla elever från Berghs, Beckmans, Forsbergs, Konstfack, IHR med flera i Summits lokaler på Grev Turegatan. Presentation av uppdragsgivaren och en brief levererades lagom när de två utdelade ölbiljetterna var förbrukade och samtliga tävlande i 48h var i upplösningstillstånd.

Briefen kom från Fair Play, en organisation som arbetar med att "informera om TV- och datorspelandets effekter på barn och ungas hälsa och beteende." www.fair-play.se

Uppgiften var att under 48 timmar skapa en tidningsannons som ökar trafiken till organisationens hemsida. I samma veva fick vi även veta hur lagen såg ut. Jag hamnade med två andra elever från Berghs samt en tjej från Forsbergs. Ursprungligen bestod laget av två AD, en copy och så jag, strategen.

Problemet med vårt lag var att de andra två Berghs studenterna var tvugna att hasta iväg under fredagen och tidig lördag eftersom deras praktikarbete inföll samtidigt som tävlingen (nej, jag vet inte varför man anmäler sig till en tävling man inte kan närvara till 100%). Så, den stackars ADn från Forsbergs, Mia, fick stå ut med att göra ut vår idé till en fantastisk annons med mig främst som ett uppmuntrande sidoinslag. All eloge till Mia, en helt fantastisk tjej som lyckades fantastiskt bra med vår uppgift. Trots stress i slutskedet och en frånvarande grupp så hade vi jättekul och vi lämnade med stolthet in vårt bidrag, fem minuter innan deadline. Festen som följde var trevlig, men jag tror att alla närvarande var alldeles för trötta för att verkligen partaja. Det handlade främst om en spänd väntan medan juryn gjorde sitt jobb. Vinnarna presenterades runt midnatt och sedan var det en trött Anna som staplade hemåt i natten.

Dessvärre vann vi inte, både ettan, tvåan och trean var bra copyannonser och vår var en bildlösning - dock med en fantastisk copy till. Ettan kommer att synas på sidan tre i DN, Sydsvenskan och GP någon gång i april. Håll utkik!

Grattis till vinnarna säger jag och hoppas att många har möjlighet att besöka vernissaget på Norrmalmstorg den 29/3. Alla bidrag kommer att visas upp och kalaset börjar klockan 17.00.

Uppdatering vapenamnesti

Jag läste om detta med vapenamnesti i Sverige idag igen i tidningen Metro och måste korrigera mig själv på en punkt. Det är inte bara under mars månad som detta gäller utan till och med 31 maj.
Vidare står att läsa i Metro att i Göteborg har detta projekt stoppats av säkerhetsskäl. Nämligen är det så att alla som arbetar på polishuset inte har vapenerfarenhet. Nu måste all personal utbildas för att kunna ta emot vapen, även damerna i receptionen. En liten stilla undran är ju varför de inte tänkte på detta lite tidigare.

Angående debatten om överkonsumtion...

Igår gick jag iväg och köpte mig ett nytt armband. Jag tyckte verkligen att jag behövde detta och att jag gjort mig förtjänt av det. Det är faktiskt inte så värst mycket övertalning som behövs för att jag ska tycka att jag förtjänat det ena eller andra.
Såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå resonemanget att jag behövde detta och den korta njutningen av en ny sak, vad som helst, upphör ju dessvärre så snart den är uppackad ur påsen eller prislappen är borta. Då är den ju liksom inte ny längre.

Eftersom jag har en plan att bli en bättre, mer hälsosam person, kan jag ju lika gärna lägga till detta att bli en bättre människa även när det gäller onödiga inköp. I samma stund som jag börjar mitt nya, gröna liv så ska jag sluta göra spontana inköp. Jag ska ALDRIG mer göra detta.
Mitt nya liv ska snart börja, eventuellt redan nästa vecka.

Har du harpuner i garderoben?

Det råder vapenamnesti hos polisen under mars månad. Helt fantastiskt tänkte jag och hade inte en susning om vad det egentligen innebar. Min kloka och kunniga sambo upplyste mig om detta efter att jag gjort mig lustig över den naiva poliskår vi har. Ha, trodde de att Sveriges gansgstrar skulle stå uppradade med sin vapenarsenal och samtidigt lova bot och bättring? Knappast!
Nej, men min sambo, som inte är lika trångsynt som jag, menade att det kanske inte är den målgruppen de räknar med utan alla de anhöriga till småbus och patrask som hittar vapen hemma och inte vet vad de ska göra av det, till exempel.

Givetvis var jag tvungen att gå in på polisen.se och undersöka detta närmare och där hittar jag följande, intressanta läsning;
Sist vi hade vapenamnesti i Sverige var 1993 och då lämnades inte mindre än 17 000 vapen in samt 15 TON (!!!) ammunition. My God!
Eftersom alla var anonyma vet man inte vilka typer det var som den gången lämnade in dessa vapen, men som polisen säger:

"Mycket tyder på att de vapen som lämnades in inte var sådana som hade funnits i kriminella kretsar utan hade innehafts av i övrigt laglydiga medborgare."
(Hur de nu kom till den slutsatsen)

Vidare läser jag att knivar inte räknas som vapen i detta sammanhang, endast vapen man behöver licens för. Men, har du pistoler, harpuner eller pepparspray (?) liggandes någonstans kan du nu, alldeles utan bestraffning, göra dig kvitt dessa bördor.

Tjing

En obarmhärtig sanning

I fredags hade vi dukat upp den vanliga godisbuffén efter middagen. Det var två-tre skålar med godis (olika för olika typer av godis, jag blandar till exempel inte vanligt smågodis med naturgodis) och massor med läsk. Det var helt enkelt en för oss helt vanlig fredagskväll.
Uppkurad i soffan med min fyraåring brevid sitter jag förnöjt och mumsar godis ända tills följande händer. Min lilla älskling lägger sin lilla hand på min mage och säger förnöjt "mamma, det ser ut som att du har en bebis i magen". Den självklara repliken kommer som en raket; "Lilla gubben, ska inte du gå och sova nu?".

Bort med alla godisskålar, nu får det vara slut. Jag ska ALDRIG mer äta godis, jag lovar. Jag ska nog faktiskt bara äta gröna saker i fortsättningen, typ ärtor och broccoli (alltså inte gelégrodor eller liknande). För att bli den nya, slanka, välmående människa som är mitt mål ska jag dessutom göra minst 500 situps och armhävningar varje dag. Jag lovar på heder och samvete att detta nya liv ska implementeras snarast. Kanske redan nästa vecka...