De senaste två veckorna har jag gjort otaliga utkast till ett litet kort som ännu inte skickats. Kortets mottagare är en familj på min sons dagis där mamman gick bort för två veckor sedan. Jag har känt till hennes öde ungefär ett år, jag vet inte hur länge hon själv vetat om det. En dödlig form av cancer i magen som inte gick att bota. Kvar finns nu en pappa och två små barn. Varför i hela friden är det så svårt att skriva dessa små rader för att visa sin omtanke och medkänsla? Allt jag skriver blir så platt och känns så tokigt.
Idag stötte jag ihop med pappan på dagis när jag hämtade min son. Jag blev så överrumplad att jag fortsatte med mitt och endast i förbigående sa hej till honom. Efteråt ville jag näst intill skjuta mig själv för att jag är så okänslig. Varför stannade jag inte upp, tänkte efter, och sedan sa någonting - vad som helst. Jag tror att jag är så rädd att jag ska säga något som blir knasigt eller som uppfattas fel, jag vet inte. Men, tänker man efter en sekund bara så inser till och med jag att det är bättre att säga någonting än ingenting. Jag brukar lova mig själv saker som aldrig blir av, men detta är helt sant, i helgen ska jag skicka iväg ett kort. Om det så bara står kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar