Projektarbete IRL

Häromdagen startarde ännu ett projekt upp i vårat hem. Det var inte resultatet av en nogrann förstudie. Jag kom helt enkelt hem och insåg att duschen var nedmonterad. Eller, egentligen påbörjades detta projekt redan i november då vi upptäckte att det var blött vid badrumströskeln och då bröt loss en av golvstenarna. Under golvstenen hittade vi en liten pöl, sannolikt resultatet av för dålig lutning på golvet. Vi tog detta ytterst seriöst och kontaktade en fuktman som kom ut med mätinstrument och annat och konstaterade det vi redan räknat ut. Ytterligare några dagar senare blev vi informerade om att detta inte skulle täckas av vår försäkring. Det var väl ungefär här som projektet gick in i en paus-fas.
Så, igår när jag kom hem och upptackte att duschhörnan var borta och ersatt med en duschkabin, så förstod jag – projektet var härmed återupplivat.

Nu har jag ju läst projektledning och jag ser direkt ett antal brister som var och en kan innebära katastrof för projektresultatet. En av de viktigaste bristerna är kanske att projektet inte har någon utsedd projektledare, inte heller finns det en tidplan eller ett måldatum. Någon budget för arbete och material tror jag inte finns framtaget.

Vi har lärt oss att en viktig framgångsfaktor för att lyckas med ett projekt är att man startar upp med en ordentlig kick-off för alla inblandade. Detta för att alla ska känna samma entusiasm inför uppgiften och för att alla ska sträva mot samma mål. Även detta saknas i vårt projekt.
Jag hoppas att vi i skolan snart kommer att lära oss hur man hanterar projekt som helt gått över styr. I vårt fall kanske det är enklast att vi börjar se oss om efter ett nytt hus?

TV4 på besök

Idag var TV4 hos Berghs och hälsade på. Vår egen Johanna Look blev intervjuad om pensionssparande. Det ska bli intressant att se om mediaträningen med Paul Ronge gav resultat. Inne i klassrummet rådde i vanlig ordning ett gemytligt kaos och alla hade sina idéer om hur vi skulle framstå som riktigt smarta. Nåja, sannolikheten är väl att de klipper bort just den biten.

Kolla 19 nyheterna på 4:an ikväll.

Tips från Fröken Look

På sidan kulturchock.nu erbjuds man nu en gratis prenumeration på valfri kulturtidskrift. Vad sägs om Ordfront, Bon, Populär Historia eller Folket i Bild. Passa på! Själv tecknade jag upp mig för tidskriften Neo. Den har jag aldrig läst tidigare.
Jag har för mig att vi fick tipset från Teo Hären, en föreläsare vi hade i höstas, att alltid testa att göra saker på ett nytt eller annorlunda sätt. Det kan vara att läsa en tidning som du inte tidigare läst eller att gå en annan väg än vad du brukar till jobbet eller skolan. Att hela tiden prova nya vägar eller alternativ är bra sätt att jobba med sitt kreativa tänkande - att tänka utanför boxen.

Intresserad av en gratisprenumeration? www.kulturchock.nu

Tack för tipset Fröken Look - vår egen lilla "media-star", lycka till imorgon ;)

Mitt sociala liv – ett skämt

Jag har än en gång varit tvungen att avboka en sammankomst med mina vänner eftersom jag helt enkelt inte hinner med. Jag har inte heller en enda gång – sedan i augusti 2006 - lyckats komma iväg på en enda nätverks-träff. Jag känner en begynnande stress när flera av mina klasskompisar hinner med både skola, ”vid-sidan-av-projekt”, familj OCH dessutom är ute och minglar och träffar folk i branschen.

Idag kom ändå en ljusglimt, en efterlängtad lunchdate utanför skolan. Jag träffade Lotta, en kompis som arbetar som projektledare på Leo Burnett. Jag fick alltså en dos både av det privata, sociala livet och att träffa folk från branschen – på en och samma gång. Det var jättetrevligt, vi var och åt på ett litet ställe på Kungsgatan, som jag inte minns vad det hette men som hade jättegod mat.

Stor kram till alla mina fantastiska, försakade vänner – jag hoppas att ni minns mig i juni.

Nu börjar allvaret

Någonting hände igår, vet inte om det är den dagliga dubbeldosen av ginsana som börjar få effekt. Något är det i alla fall, jag känner en mycket större entusiasm nu än bara för några dagar sedan. Kanske för att det har varit helg?

Igår träffade jag och resten av examensgruppen för Svensk Cykling vår uppdragsgivare tillsammans med Annika, vår handledare och det kändes toppen. Briefen blev mer levande och det märktes att alla blev taggade att komma igång på riktigt med nulägesanalys och research. Det enda tråkiga var att vår projektledare Anders var sjuk, troligen eftersom han försökte ”leva cykel” och gav sig ut för att cykla i snömoset. Resultatet blev feber. Jag törs nästan inte säga det, men kan det vara så att cykling inte är så nyttigt?

Även arbetet i styrgruppen har kommit in i en andra andning. Nästa vecka har vi en hel del punkter som ska checkas av och idag tändes en gnista lust i gruppen att kavla upp ärmarna och påbörja det hårda arbetet som ligger framför oss.

Ingen idé att hoppas för mycket av detta dock. Vår lärare i projektledning har präntat in i oss att det är så här ”Jippi-kurvan” fungerar... Härifrån kan det kan bara gå utför.

Snö – min planeringsfiende

Jag är alltid i tid, jag är något av en tidspedant. Jag vet inte om det ordet finns, men om det finns så är jag en.
De lätträknade gånger jag trots allt är sen till något så är jag för det mesta helt oskyldig, det beror på omständigheter som jag inte kunnat rå på. Min hjärna fungerar lite som en kalender, jag sorterar och planerar i tid, allt tar tid och allt finns också med i min interna tidplan.

Men, nu till saken. Jag har inte mindre än tre lektionstillfällen i sträck varit sen. Orsaken är snö. Detta mysiga, vita täcke som bäddar in oss och lyser upp vår tillvaro i denna annars mörka tid.
Vad är det då som händer med mig och min planering på vintern. Små, små saker som var och en för sig inte ställer till det, men tillsammans blir det kaos. Det är snö som ska skottas för att kunna få ut bilen och sen ska det skrapas rutor och i värsta fall har låset fryst och då måste jag gå in och hämta en påse med varmvatten för att sedan tina upp låset innan jag ens kommer in i bilen. Nästa moment är vår branta backe. Varje morgon måste jag testa om det går att köra upp och för det mesta går det bra och då tjänar jag någon minut. När det inte går bra däremot, och jag kanar baklänges ner och förhoppningsvis inte glider ner i diket, då måste jag försöka vända om och ta den långa vägen. Det kostar mig totalt flera minuter. Dessa minutrar sammantaget har jag inte till övers på morgnarna. När jag väl kommer fram till busshållplatsen är det inte helt osannolikt att bussen är sen eller rent av indragen på grund av snö i avgasröret eller nåt´. När bussen väl kommer så tar färden – på grund av snön – mycket längre tid än normalt.

Jag antar att det inte bara är klockan som ska ställas om till vintertid utan även hjärnan.

Årets tema... fortsättning

Höll visst på att glömma det viktigaste idag. Idag presenterade vi äntligen årets tema. Det var Hanne, Martin, Caroline och Jessica ur styrgruppen som skötte själva presentationen och det gjorde de jättebra.
Det var förmodligen lika skönt för oss att bli av med denna "börda" som det var för lärarkåren i tisdags när de presenterade examensprojekten.

Det blev ett lite förvirrat sorl när presentationen var över, vet inte om det ska tolkas som bra eller dåligt. Det ska bli spännande att höra lite mer kommentarer imorgon.

Själva temat i år är "Brands of Berghs". Alla är varumärken. Arbetet med hur detta ska kommuniseras påbörjas nu med full fart och jag hoppas att det är många i skolan som känner för detta och som vill engagera sig.

God natt
Anna

Sinnesro...

Fram till klockan 15.30 idag så var jag full av sinnesro. Jag hade allt under kontroll. Intervju planerad till klockan 15.00. Styrgruppens presentation av årets tema, 16.30. Eftersom jag visste att jag inte skulle hinna hem innan dagis stängde så anlitade jag min tonåring. Efter skolan skulle hon gå hem, rasta hunden och sedan gå och hämta lillebror på dagis. Perfekt! Min för tillfället bostadslöse lillebror skulle komma ut till oss på landet och bo tills dess att han har någonstans att ta vägen och med min perfekta planering så lovade jag att plocka upp honom på vägen hem. Allt var planerat - in i minsta detalj.

Klockan 15.30 klev jag ut på Birger Jarlsgatan efter en lyckad intervju med Knut Leman på Vattenfall. Såg att jag hade tre missade samtal från tonåringen. Ringer självklart upp direkt. Tankspridd tonåring berättar att hennes nycklar befinner sig inne i huset och att själv står hon utanför och vet inte hur hon ska ta sig in. Förvirrad mamma ställer följande, mer eller mindre klyftiga fråga; Varför ligger nyckeln inne?

Plötsligt är mitt välplanerade schema som bortblåst och nu handlar det om att prioritera. Kissnödig hund, förfrusna barn eller styrgruppen i skolan? Efter en kort överläggning med mig själv resonerar jag att hunden är lika kissnödig och sur om en timme (vilket det tar för mig att komma hem) som hon kommer att vara om två timmar. Barnen kan gå till en trevlig granne vi har, som jag vet är hemma och som alldeles säkert kommer att se till att de inte fryser ihjäl. Styrgruppen är viktig, jag har lärt mig på projektledningskursen bland annat, att det är väldigt viktigt att framstå som en enad front.

Jag väljer alltså att stanna kvar, solidarisk med styrgruppen för att sedan skynda mig som attans så snart presentationen är över. Dålig mamma, dålig matte och dålig skolkamrat.

I slutändan löste sig allt, det brukar göra det.

PS. Vi åt pizza till middag

Det roligaste jobbet som finns

Idag har jag gjort en intervju med en fantastiskt spännande person. Han heter Knut Leman och är informationschef på Vattenfall. Han har mer än 30 års erfarenhet av informationsbranschen. Vi talade bland annat om vikten av internkommunikation. Grunden för att lyckas är alltid internkommunikation, det kommer aldrig att gå bra om du inte har de anställda med dig. Detta är precis min åsikt. Det var faktiskt en av de saker som lockade med utbildningen. Jag såg en hel del brister med den interna kommunikationen på min arbetsplats och jag såg också ett antal chefer helt utan förmåga att få med sig sin personal på tåget.

Intervjun var väldigt intressant, men det som ändå toppade, var nog lokalerna. Det var så långt ifrån höghusen i Råcksta man kan komma. Det var alltså i Råcksta jag var lokaliserad när jag arbetade för Vattenfall. Dessa omysiga höghus precis brevid tunnelbanan. Nu fick jag för första gången komma till de finare delarna av Vattenfall, Birger Jarlsgatan. Mycket trevliga kontor och en vänlig kvinna som kom in och tog upp beställning på kaffe för att efter en liten stund komma och servera oss, i riktiga koppar, på en bricka med en liten skål med pappersinslagna chokladbitar (tror jag att det var, jag tog ingen).
Det saknade jag i Råcksta. Visst, kaffet var bra där också, men jag fick hämta det själv och eftersom jag aldrig orkade gå en våning ner och hämta en porslinskopp, så drack jag alltid ur pappersmugg.

När jag klev ut i snön på BIrger Jarlsgatan mindes jag Knut´s ord:

- "Jag har det roligaste jobbet som finns".

Detta är vad som väntar mig - bara några månader och ett examensprojekt bort...

Att leva cykel!

Det är kanske dags att återuppta barndomens transportmedel nummer ett och börja cykla. Jag inser att jag för att "leva" mig in i mitt examensprojekt - Svensk Cykel - måste få till rätt känsla.
Något som talar för detta är att jag faktiskt äger en cykel. En riktigt fin som jag fick i födelsedagspresent för några år sedan, men som har stått och slumrat i källaren sedan dess.
Det som talar emot är egentligen många saker, den behöver till exempel lämnas in för en mindre makeover. Bland annat blev framhjulet söndersparkat vid ett av de fåtal tillfällen den stod obevakad. Ett annat argument som är ganska starkt är att jag inte kan använda cykeln som transportmedel. Med över tre mil (motorväg) mellan hem och skola så känns bussen som ett behagligare alternativ. Att ta cykeln för att handla en halvmil bort känns inte heller speciellt lockande.
Okej, då återstår motionscykling. Hm, när? Jag är ju ute med hunden några gånger varje dag, kanske kan jag byta våra skogspromenader mot landsvägsmotionerande. Undrar om jag blir poppis som matte?
Nej, jag måste nog hitta min cykelinspiration på annat håll. Jag kan ju alltid gå på ett spinningpass på SATS.

Årets tema... trumvirvel!

Nu är det äntligen dags för årets tema, detta presenteras imorgon av Berghs styrgrupp. Det blir något nytt och annorlunda - helt klart. Presentationen för lärarna idag (ett urval) gick väl sådär. Vi i gruppen är dåliga på att välja ut i förväg vem som ska prata, så det tenderar att bli lite rörigt.

Det har varit några sega och jobbiga veckor fram till nu. Många teman har stötts och blötts, hissats och dissats. Men, nu är det i alla fall klart och imorgon ska det presenteras för samtliga elever.

fortsättning följer...

Bomben är nu släppt!

Förväntan, spänning, skräck. Alla har väntat, några har längtat. Nu är väntan äntligen över - examensprojekten presenterades igår! Jag har fått ett intressant uppdrag, Svensk Cykling. Uppdraget eller briefen, är att skapa en "Cykelns dag". Vår handledare är en av mina första föreläsare på Berghs, Annika Rehn. Jag tycker att hon är toppen. Efter ett kort möte med Annika satte vi oss ner i gruppen och påbörjade det nästan fyra månader långa projektarbetet. Tänk cykel, dröm cykel, andas cykel... Svårt just nu med en massa minusgrader och snö överallt.

Min grupp verkar väldigt bra, de flesta känner jag sedan tidigare. Marknadskommunikatörerna har vi läst flera kurser med och vi har även haft gemensamma grupparbeten. AD:n i gruppen arbetade jag med under Brand X veckan i höstas. Det är egentligen bara Copyn och Produktionsledaren som jag inte känner alls. Från min klass är det jag och Nico. Vi sitter även i styrgruppen för Berghs slututställning tillsammans. Troligen kommer jag att tillbringa mer tid med honom än med min familj under de kommande månaderna. Undrar just hur less han kommer att vara på mig innan terminen är slut?

Femton minuter i rampljuset

Det är väl vad man brukar säga, att alla människor kommer att få femton minuter av kändisskap och strålkastarljus i sitt liv. Nu har jag haft mitt skojiga. Det var inte helt självvalt. Det började med att min fantastiska sambo bjöd ut mig på en date. Han tyckte nog att det var dags, det var en fem, sex år sedan sist. Hur som helst, han hade fått tag i biljetter till premiären av "Kvarteret Skatan" med komikerna David Batra och Johan Glans bland annat. Verkligen kul tyckte jag eftersom jag är ett stort fan av tv-serien.
Okej, vad är det värsta som kan hända när man går på teater och hamnar på andra raden? Japp, man blir inviterad (läs påhoppad) av ensemblen att vara med i slutscenen. Jag kände inte att det var läge att tacka nej till detta erbjudande utan stegade med säkra kliv upp på scenen tillsammans med en lika säker sambo (säker på att aldrig mer boka plats på rad två). Vad scenen handlade om minns jag inte riktigt, men det var någon parmiddag där någon föreslog partnerbyte och efter en kort stund försvann min enda trygghet (sambo) iväg med Cecilia Frode någonstans och de andra tackade för sig och gick åt ett annat håll. Kvar på scen är jag med Johan Glans. Undrar om han kände att jag höll på att svettas ihjäl och bara ville dö.
Vi verkade nog lite törstiga, jag och min sambo, för vi fick varsin drinkbiljett av en trevlig roddare i kulisserna. Jag är inte säker på att det verkligen var femton minuter i rampljuset, men ett är säkert - det räckte för mig.

Jaha, då har man en blogg

Ja då kan jag sälla mig till den oändliga skaran av bloggare. Spännande! Undrar just vad man ska skriva om då. Det kanske ger sig. Kommer någon att läsa detta? Vad skrev jag egentligen att bloggen ska handla om? Framtidstro var det nog. Det har jag just nu, trots att livet som student är minst sagt kaotiskt och jag gissar att detta är en försmak av vad som väntar mig ute i det riktiga livet utanför skolans trygga väggar.

/Anna