Jag är alltid i tid, jag är något av en tidspedant. Jag vet inte om det ordet finns, men om det finns så är jag en.
De lätträknade gånger jag trots allt är sen till något så är jag för det mesta helt oskyldig, det beror på omständigheter som jag inte kunnat rå på. Min hjärna fungerar lite som en kalender, jag sorterar och planerar i tid, allt tar tid och allt finns också med i min interna tidplan.
Men, nu till saken. Jag har inte mindre än tre lektionstillfällen i sträck varit sen. Orsaken är snö. Detta mysiga, vita täcke som bäddar in oss och lyser upp vår tillvaro i denna annars mörka tid.
Vad är det då som händer med mig och min planering på vintern. Små, små saker som var och en för sig inte ställer till det, men tillsammans blir det kaos. Det är snö som ska skottas för att kunna få ut bilen och sen ska det skrapas rutor och i värsta fall har låset fryst och då måste jag gå in och hämta en påse med varmvatten för att sedan tina upp låset innan jag ens kommer in i bilen. Nästa moment är vår branta backe. Varje morgon måste jag testa om det går att köra upp och för det mesta går det bra och då tjänar jag någon minut. När det inte går bra däremot, och jag kanar baklänges ner och förhoppningsvis inte glider ner i diket, då måste jag försöka vända om och ta den långa vägen. Det kostar mig totalt flera minuter. Dessa minutrar sammantaget har jag inte till övers på morgnarna. När jag väl kommer fram till busshållplatsen är det inte helt osannolikt att bussen är sen eller rent av indragen på grund av snö i avgasröret eller nåt´. När bussen väl kommer så tar färden – på grund av snön – mycket längre tid än normalt.
Jag antar att det inte bara är klockan som ska ställas om till vintertid utan även hjärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar