Det händer inte ofta, men när det kommer är det som balsam för ett utarbetat mamma-hjärta. Beröm, att någon gång ibland få höra att det jag säger verkligen betyder någonting. Detta hände idag. Min tonåring har haft ett bekymmer, stort som en ocean för en tonåring. Bara det att hon faktiskt pratar med mig om det och ber om råd och synpunkter ger mig nästintill hjärtstillestånd. För det mesta hamnar jag väldigt långt ner på värt-att-lyssna-på personer, men när det verkligen gäller så funkar det. Kanske är det min attityd, att jag tar hennes problem på allvar och bemöter henne som en jämlik med de råd jag ger.
För det mesta känns det som ett evigt tjatande och gnatande, det är inte på något sätt kommunikation, eftersom kommunikation sker på mottagarens villkor. Oftast finns det ingen mottagare. Detta är inte specifikt för tonåringen, min fyraåring är oftast inte heller mottaglig när jag vill prata.
Jag kan stå ut med tjatet, tystnaden och stängda dörrar nittiofem procent av tiden bara dessa tillfällen av närhet och kontakt kommer lite då och då. Det är dessa gånger som räknas, det är då jag är världens bästa mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar