I vår familj försöker vi äta middag tillsammans. Eller åtminstone jag och barnen, sambon jobbar sent. Jag har fortfarande en dröm om att det kan vara den där trevliga, harmoniska sammankomsten där vi småpratar om dagen som varit, skrattar och har trevligt. Jag minns inte när det hände eller ens om det hänt.
Jag (ropar): Maten är klar!
Tonåring (närmar sig bordet): Jag är inte så hungrig...
Jag (ropar igen, riktat till 5-åringen): Kom nu, maten är klar!!
Jag (ropar igen, riktat till 5-åringen): Kom nu, maten är klar!!
Jag (ropar igen, riktat till 5-åringen): Kom nu, maten är klar!!
Jag (till tonåringen): Hur har du haft det idag?
Tonåringen: Mmm, bra
Jag: Vad har ni gjort?
Tonåringen: Mmm, inget
Jag: Hur verkar lärarna? (hon har just börjat en ny skola)
Tonåringen: Mmm, jorå
Jag (less på konversationen, sur och ironisk): Vi behöver ju inte prata med varandra bara för att vi sitter vid samma bord.
5-åringen (har ännu inte smakat på maten): Jag gillar inte det här.
Jag: Jodå, det gör du visst.
5-åringen (vänder sig om och börjar leka med något i fönstret): Nehe, det gör jag inte alls.
Tonåringen: Jag är klar nu, kan jag gå ifrån bordet?
Jag (har tappat tron på en social sammankomst): Ja, gör det
5-åringen (har flyttat runt mat på tallriken och lagt tre skedar på ena kanten): Om jag äter det här så räcker det sedan????
Jag: Visst, whatever...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar