Man kan säga att jag är navet i vår familj. Den som får allt att flyta som det ska. Utan mig skulle till exempel tonåringen gå till skolan utan skor eller sambon treva sig ut till bilen utan glasögon varje morgon.
Ett annat bra exempel är när vi ska bort, hela familjen. Låt säga att vi ska på middag klockan 19. Om jag inte agerar och styr upp så kommer det halv sju att stå tre stycken fullkomligt ofärdiga troll i hallen. Eventuell present eller blomma kommer inte att vara ordnad. Det skulle i det läget bli kaos. Medlemmar ur familjen skulle irra omkring med en deoderant under armen, ett strykjärn i högsta hugg och en strumpa halvvägs uppdragen. Krig om dusch och plats vid spegeln, panik eftersom de tilltänkta kläderna ligger i smutskorgen och en allmän hysteri för att vi kommer att bli sena.
Därför, agerar jag samordnare i dessa lägen. För att slippa kalabaliken som uppstår (den kommer ändå, fast i mindre skala). Jag ordnar med present/blomma. Jag påminner om avfärden ett par timmar innan och frågar varje person när den har tänkt att duscha, vad den ska ha på sig och kolla då för allt i världen redan nu att det är rent och inte hopplöst skrynkligt. Undersök i god tid möjligheten att hitta två likadana strumpor. Och så vidare. Kanske låter tramsigt, de borde väl lära sig om jag inte agerar projektledare kan man tro. Nej, jag har provat. Det blir galet och jag kommer försent till middagen och jag hatar att komma försent.
Idag skulle sambon iväg på ett viktigt möte. Verkligen viktigt. Han och kollegan skulle åka SJ från centralen. Sambon bestämde att åka buss till stan för att slippa parkeringskrångel. Bra tänkt.
Om det vore jag, skulle jag ha lagt fram det mesta kvällen innan. Definitivt biljetter, dokument och eventuella papper eller presentationer. Det är jag det.
Sambon hann åka tio minuter med bussen när han kom på att tågbiljetten låg kvar hemma. Rena turen att de inte hunnit upp på motorvägen, då hade det varit kört. Självklart hade han inte lagt på någon tidsmarginal för oförutsedda händelser och var därför redan ute i sista stund. Med panik i rösten ringde han från busshållplatsen. Det skulle ta en halvtimme för taxi att komma. Inte en chans att hinna alltså. Han hoppade på en buss tillbaka, jag åkte och mötte vid hållplatsen, med tågbiljetter. Sambon hoppar in i bilen, tokkör från Värmdö. Använder bussfil där sådan finns. Kommer till centralen med andan i halsen. Hinner med tåget. Sannolikhet att detta inte kommer att upprepas? Noll.
Andra bloggar om: Tidplan, SJ, Värmdö, intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar